Ja, idag gjorde jag det äntligen, jag sprang en hel mil! Det låter fortfarande helt osannolikt. Tanken var att jag skulle springa en lång runda, men inte fullt SÅ lång. Det skulle bli den sista innan Tjejmilen på lördag och jag kände att 8 km skulle vara ganska lagom. Jag hade sprungit 8 km i terräng, så nu var det 8 km på asfalt som stod på schemat.
Den första kilometern var som vanligt ganska jobbig (varför är det alltid så?) men sen flöt det på bra och då jag hade en rätt bra tid vid 7 km kände jag att jag lika gärna kunde se om jag orkade ta mig förbi åtta och satsa på en hel mil. Och det gick ju vägen utan några större problem. Jobbigt var det, och det gjorde lite ont på flera ställen, men jag kunde stå på benen när milen var klar. Så. Jäkla. Underbart!
Min tid slutade på lite över en timme, vilket jag tycker är mer än godkänt för att vara första gången. Jag fick dessutom håll redan på kilometer två, och den vägrade släppa. Jag försökta att springa lite långsammare för att se om den skulle lätta, men icke. Till slut högg det till rejält i sidan och jag var tvungen att stanna, även om jag inte ville. Jag gick i några minuter och det värsta la sig, men jag fick springa de resterande kilometrarna med håll också. Lite tråkigt, men å andra sidan kom jag över mitt mål att springa milen på 1,11 MED håll hela vägen och med några minuters gång där i mitten. Så jag är helt klart nöjd!
Jag har gått omkring med ett fånigt leende på läpparna hela dagen, det är löjligt vad endorfinerna sprutar när man springer långt. Jag är redan helt såld!
Så här är sammanfattningen av dagens löpning:
Sträcka: 10,03 km
Tid: 01:04:38
Medelhastighet: 6:27
Nu har jag satt ribban och har något att sikta på nästa gång!
Alltid röd som en kräfta i ansiktet. Även om jag aldrig kan vinna tjejmilen kanske jag kan få pris för bästa grisrosa nyans?
Vädret på lördag ser lovande ut! Håller tummarna för att det verkligen blir 21 grader och inget regn. Vore underbart!
Lindapinda 